Artikel

Ögonvittnen till historien: konciliet i Nicaea i de antika källorna

Med anledning av 1700-årsjubileet av konciliet i Nicaea · Del 2 av 3

Pastor Dr. Glen L. Thompson

Wisconsin Lutheran Quarterly, årg. 122, nr 4 (hösten 2025) · Del 1 · Del 2 · Del 3

Eusebius, biskop i Caesarea

Vårt andra ögonvittne var Eusebius, som redan i ett decennium hade varit biskop i den betydande palestinska staden Caesarea Maritima och därför var en av de mest framträdande deltagarna vid konciliet i Nicaea. Det var där han för första gången mötte Konstantin, och det var troligen där han för första gången stod ansikte mot ansikte med Marcellus av Ankyra, en biskop mot vars kristologi han skulle skriva två böcker.

Hans egna teologiska uppfattningar, som i viss mån sympatiserade med Arius, hade redan några månader före Nicaea lett till att han tillrättavisats av ett kyrkomöte med sextio biskopar i Antiokia.²⁹ Det synodalbrev som finns bevarat från detta möte påminner oss om att östra rikets kejsare Licinius, fram till Konstantins seger i mitten av september 324, under en tid hade förbjudit kyrkomöten inom sina områden. Därför behövdes ett kyrkomöte så brådskande, eftersom ”kyrkans lag på många platser har blivit försummad eller till och med föraktad, och de beslut som fattats av andra kyrkomöten har helt ignorerats av vissa världsliga människor”. Kyrkomötets brev innehåller en trosbekännelse och anatemor som deltagarna enades om – alla, vill säga, utom tre, av vilka en var Eusebius av Caesarea själv. Som följd av detta, heter det, ”har alla vi medtjänare vid synoden beslutat att inte utöva gemenskap med dessa män och att anse dem ovärdiga gemenskap, eftersom deras tro är en annan än den katolska kyrkans”.

Även om han var en av de ledande biskoparna i hela den grekisktalande kyrkan anlände Eusebius alltså till Nicaea under ett moln av misstanke. För att rentvå sig lade han fram vad han betraktade som en förbättrad trosbekännelse för prövning. Men även om den inte fördömdes ansågs den ändå otillräcklig, och det slutade med att Eusebius något motvilligt undertecknade den trosbekännelse med ordet homoousion som konciliet hade utarbetat och godkänt. Därefter skrev han ett brev till sin egen församling och sitt prästerskap för att förklara varför han hade kommit att acceptera konciliets trosbekännelse. Eusebius bevarade själv både sin egen och konciliets trosbekännelse i detta brev.³⁰

Eusebius återvände till Caesarea och förblev biskop där fram till sin död fjorton år senare, fortsatt verksam vid regionala kyrkomöten och i sitt författarskap. Ett decennium före Nicaea hade han så gott som fullbordat sin berömda Kyrkohistoria. Senare skulle han föra den fram endast till Konstantins seger över Licinius år 324, så den har ingenting att säga om Nicaea.³¹ Strax efter konciliet började han emellertid arbeta på ett panegyriskt verk, Konstantins liv, som innehöll en beskrivning av konciliet och kejsarens roll i det (3.4–24).³² Detta verk, som var ofullbordat vid hans död 339, visar Eusebius fasta övertygelse om att Gud hade upphöjt kejsaren både för att ge den förföljda kyrkan fred och för att vara ett enande världsligt stöd för den, och detta har fått forskarna att vara försiktiga i bedömningen av hans version av Konstantins medverkan, handlingar och tänkesätt, även där det gäller konciliet.

I enlighet med verkets syfte som en biografi över kejsaren är detaljerna om de teologiska diskussionerna i Nicaea knapphändiga; i stället betonas Konstantins nyckelroll i att ordna mötet, hans aktning för biskoparna, hans aktiva engagemang i de ämnen som diskuterades och hans fortsatta inblandning efter konciliet. Eftersom verket skrevs omkring ett decennium efter konciliet finns det ingen anledning att ifrågasätta den övergripande tillförlitligheten i Eusebius beskrivning. Detta verk är till exempel vår tidigaste källa till två av Konstantins brev med anknytning till konciliet: brevet från slutet av 324 till Arius och Alexander, som försökte lösa saken utan ett koncilium, och hans brev efter konciliet som förkunnade en ny enighet om påskfirandet.³³

Som nämnts ovan omtalas konciliets teologiska aspekter knappast alls, och vi söker förgäves efter något i Konstantins liv om den kristologiska sidan av Nicaea. Men det är just vad vi borde ha väntat oss. Eusebius blev aldrig en stark anhängare av den nicenska kristologin. Tvärtom deltog han aktivt i att motarbeta flera av dem som verkligen förfäktade den. Kristologin stod i centrum för en tvåårig debatt som han förde med Eustathius av Antiokia strax efter konciliet och som slutade med att den senare avsattes från sitt ämbete. När Marcellus av Ankyra omkring 329 skrev en stridsskrift mot Eusebius av Nikomedia och andra för deras fortsatta stöd åt åsikter av ariansk typ, avsattes även Marcellus, vid ett kyrkomöte i Konstantinopel år 336 där Eusebius av Nikomedia var ordförande.³⁴ Vid det tillfället skrev Eusebius av Caesarea snabbt sin Contra Marcellum för att stödja det som hade gjorts. När sedan Marcellus och andra biskopar fick återvända efter Konstantins död (337) skrev Eusebius en mer omfattande bok mot Marcellus, Om den kyrkliga teologin. Som vi kunde vänta oss nämner Eusebius i ingen av dessa två kristologiska avhandlingar vare sig Nicaea eller dess trosbekännelse, vilka Marcellus båda skulle ha försvarat.³⁵ Eusebius bidrag till vår kunskap om Nicaea är alltså nästan helt begränsat till hans biografi över kejsaren, Konstantins liv, och hans eget brev som sändes från konciliet.

Eusebius beskrivning

Trots ovanstående förbehåll ger Konstantins liv ändå en del användbar information från ett ögonvittne. Eusebius inleder sitt avsnitt om konciliet med att säga att det sammankallades på grund av kejsarens oro över de oroligheter i Egypten som orsakats av en ”avundsjuk ande” och den melitianska schismen där (3.4), liksom över den ”mycket farliga oordning” som vållades av olikheterna i påskfirandet (3.5.1). Först försökte kejsaren lösa den kristologiska frågan utan ett koncilium, men ”hans brev till de kristna i Alexandria fick inte avsedd verkan” (3.5.3). Det var då han beslöt att sammankalla ett allmänt koncilium (σύνοδον οἰκουμενικήν), kallade biskopar från alla håll (ἁπανταχόθεν) och uppmuntrade dem att använda det kejserliga transportväsendet (3.6.1). Resultatet blev en stor församling av framstående kyrkoledare – ”antalet biskopar översteg 250, medan antalet presbyterer och diakoner och de många andra i deras följe var helt omöjligt att räkna” (3.8).

Biskoparna hade anlänt under loppet av maj, och kejsaren sörjde för deras dagliga uppehälle (3.9). Våra källor omtalar både informella debatter och mer officiella diskussioner om huvudfrågorna. Men Eusebius hoppar över allt detta och går direkt till kejsarens officiella ankomst i mitten av juni. ”När nu den fastställda dagen var inne då konciliet samlades för det slutliga avgörandet i de omstridda frågorna, var varje ledamot närvarande för detta i palatsets centrala byggnad” (3.10.1). Eusebius gör klart att mycket redan hade föregått denna dag, men kejsaren som hade sammankallat konciliet ville uppenbarligen vara närvarande vid de avslutande diskussionerna.

Församlingen satt i spänd förväntan på kejsarens ankomst. Tre medlemmar av det kejserliga följet och några andra ”trons vänner” kom in först (3.10.2); därefter reste sig alla när kejsaren själv trädde in ”likt en himmelsk Guds budbärare … utmärkt av fromhet och gudsfruktan”. Biskoparna anvisade sedan kejsaren att sätta sig, och därefter intog de sina platser (3.10.3–5). En biskop som satt på hedersplatsen reste sig då och höll ett poetiskt tal där han prisade och tackade Gud för kejsaren (3.11). Eusebius nämner inte vem denne välkomnande biskop var. Theodoret uppger att det var Eustathius av Antiokia, medan Sozomenos nämner Eusebius själv. Barnes identifierar honom som Eusebius av Nikomedia. Kanske höll mer än en biskop välkomsttal.³⁶

Därefter fick kejsaren ordet. Eusebius ger en sammanfattning av hans tal (”ungefär följande” [τοῖον ἀπέδωκε λόγον] [3.11]), som hölls på latin och sedan översattes till grekiska för den övervägande österländska åhörarskaran (3.12.1–5).³⁷ I talet beklagar Konstantin ”den inre striden inom Guds kyrka” och hoppas att han ”skulle kunna bidra till att finna ett botemedel mot detta onda” (3.12.2–3). Han gläder sig över den enhet han ser omkring sig och uppmanar biskoparna att ”från detta ögonblick börja lägga bort orsakerna till den splittring som har rått bland er och undanröja stridsfrågornas förvirring genom att omfatta fridens grundsatser” (3.12.5).

Efter denna ganska detaljerade beskrivning av kejsarens ankomst och tal sammanfattar Eusebius alla de efterföljande förhandlingarna i ett enda koncist stycke:

[Konstantin] gav dem som presiderade i konciliet tillstånd att framföra sina meningar. Då började några anklaga sina grannar, som försvarade sig och i sin tur riktade motbeskyllningar. På detta sätt framfördes otaliga anklagelser av vardera parten, och en häftig strid uppstod redan i konciliets början. Trots detta lyssnade kejsaren tålmodigt på alla lika, tog emot varje förslag med orubblig uppmärksamhet, och genom att då och då stödja vardera partens argument i tur och ordning förmådde han så småningom även de mest häftiga debattörerna till försoning. Samtidigt framstod han, genom värmen i sitt tilltal till alla och sitt bruk av det grekiska språket, som han inte var helt obekant med, i ett verkligt tilltalande och älskvärt ljus, då han övertalade somliga, övertygade andra med sina resonemang, berömde dem som talade väl och uppmanade alla till enighet i tänkesätt, tills han till sist lyckades föra dem till en och samma mening och uppfattning i varje omstridd fråga. (3.13)

Hur länge dessa diskussioner pågick anges inte, och den lovprisande tonen i skildringen av kejsarens roll är uppenbar för läsaren. Vad vi kan bekräfta utifrån hans beskrivning är att det förekom allvarliga, hetsiga debatter om vissa punkter, att man ibland vädjade direkt till Konstantin och att kejsaren försökte dämpa diskussionen och ständigt styra den mot behovet av samförstånd. Omnämnandet av hans bruk av grekiska syftar troligen specifikt på hans instämmande i valet av homoousios (ὁμοούσιος) i de kristologiska diskussionerna. Eusebius beskrev detta mer ingående i sitt tidigare nämnda brev till sitt prästerskap i Caesarea (Dok. 24 = Decr. 33):

[Konstantin] uppmanade alla närvarande att ansluta sig till den [dvs. Eusebius trosbekännelse] och att underteckna och instämma i dess artiklar, med tillägg av ett enda ord, ”av samma väsen som” [homoousios]. Han gav sin tolkning av detta ord och sade att ”han [Sonen] inte var ’av samma väsen som’ i enlighet med det som vi erfar i våra kroppar, som om Sonen hade kommit till genom delning eller genom att brytas loss från Fadern. Ty hans natur kunde inte underkastas några kroppsliga erfarenheter, eftersom den inte består av materia, existerar i en andlig sfär och inte har någon kropp. Därför måste sådant tänkas i gudomliga, outsägliga begrepp.” Sådana var de teologiska anmärkningarna från vår mest vise och mest fromme kejsare; men de var angelägna om att lägga till ordet ”av samma väsen som” och utarbetade följande formulering. (7)

Sedan Eusebius har återgett texten till den trosbekännelse som konciliet faktiskt godkände fortsätter han i sitt brev:

Medan denna formel debatterades såg vi till att fråga i vilken mening de införde ”ur Faderns väsen” och ”av samma väsen som Fadern”. Genom ingående frågor och förklaringar granskades ordens innebörd noga. De förklarade att uttrycket ”av samma väsen som” angav att Sonen verkligen är från Fadern, men att han inte är en del av honom. (9)

och strax därefter:

När vi alltså övervägde saken fann vi att det finns grund för att säga att Sonen är ”av samma väsen som” Fadern; inte såsom mänskliga kroppar, inte heller såsom dödliga varelser, ty han är inte ”av samma väsen som” genom delning av väsendet, eller genom att något skärs av, eller genom att något görs med honom, eller genom att förändras, eller genom att Faderns väsen och kraft förändras (eftersom Faderns natur inte har någon begynnelse för sin existens, och därför gäller ingen av dessa beskrivningar den). (12)

Eusebius sammanfattar alltså kejsarens ståndpunkt på ett sätt som stämmer överens med hans eget skäl till att acceptera homoousios. Även om vi kan vara något skeptiska till hur exakt Eusebius återger kejsarens resonemang, tycks detta vittnesbörd visa att kejsaren verkligen deltog i den teologiska diskussionen, till synes med betydande förkunskaper i frågorna. Återigen gällde hans omsorg inte bara att man skulle nå fram till en sund kristologi, utan också att enhet och samförstånd skulle uppnås.

Eusebius avslutar sedan sin beskrivning av konciliet i Konstantins liv på följande sätt:

Resultatet [av diskussionerna] blev att de [biskoparna] inte bara enades i fråga om tron, utan att även tiden för firandet av påskhögtiden godtogs av alla. De punkter som alla var eniga om nedtecknades också och fick varje ledamots underskrift. Då firade kejsaren, som trodde att han därmed hade vunnit en andra seger över kyrkans motståndare,³⁸ en triumffest till Guds ära. (3.14)

De ”punkter som alla var eniga om” och som ”nedtecknades” var inte bara trosbekännelsen utan också konciliets tjugo kanoner, som finns bevarade.³⁹ Konstantin lät sedan alla biskoparna delta i de överdådiga banketterna och festligheterna till firandet av hans tjugoåriga regering och gav var och en av dem personligen gåvor (3.15–16). Slutligen författade kejsaren ett brev ”med egen hand” ställt till ”kyrkorna” i allmänhet, där han underrättade dem om konciliets beslut. Här återger Eusebius hela texten till brevet, som främst handlar om den överenskomna ordningen för påskfirandet (Dok. 30; 3:17–20). Observera att Eusebius inte bifogar de kejserliga brev som gällde Arius. Återigen kan man kritisera Konstantins liv snarare för vad det utelämnar än för vad det tar med om konciliet.

Eusebius avslutar med att beskriva hur kejsaren höll ett sista tal till biskoparna innan de begav sig hem (3.21). Genom att infoga brevets text före denna notis tycks Eusebius antyda att biskoparna förde med sig avskrifter av brevet för att sprida dem till de biskopar som inte hade varit närvarande. Eusebius säger sig återge huvuddragen i detta avskedstal;⁴⁰ som väntat betonar han återigen vikten av endräkt, enhet och ödmjukhet. Och så skedde det, skriver Eusebius, att ”från den stunden fortsatte den enighet i omdömet som de hade nått i kejsarens närvaro att råda, och de som länge hade varit splittrade förenades som lemmar av samma kropp” (3.21).

Han tvingas emellertid modifiera denna optimistiska bedömning redan i nästa avsnitt av Konstantins liv, där han medger att det i Egypten ”fortfarande rasade en obeveklig konflikt, så att kejsarens lugn återigen stördes”, vilket krävde ytterligare kejserliga ingripanden och fler brev (3.23).

Fortsättning i Del 3 →

Noter

²⁹ Dok. 20. Detta kyrkomöte måste ha sammanträtt under de allra sista dagarna av 324 eller de första dagarna av 325, eller både och. Det var okänt tills en syrisk handskrift av dess synodalbrev publicerades av Eduard Schwartz 1905 i ”Zur Geschichte des Athanasius, V.”, 272–79 (syrisk text och återöversatt grekisk text; omtryckt i Schwartz, Gesammelte Schriften, 3:136–43). Citaten är från avsn. 4 och 14; kyrkomötets trosbekännelse finns i avsn. 8–12, med anatemorna därefter i avsn. 13.

³⁰ Eusebius brev är Dok. 24 = Decr. 33. Hans trosbekännelse finns i avsn. 4–5, medan konciliets finns i avsn. 8.

³¹ T. D. Barnes har hävdat att böckerna 1–7 skrevs före slutet av 200-talet, att 8–9 tillkom efter den stora förföljelsen 313/314 och att 10 tillkom kort därefter men senare uppdaterades så att den avslutades med Konstantins slutliga enande av riket 324 (Constantine and Eusebius [Cambridge, MA: Harvard University Press, 1981], 126–50).

³² 3.4–24. Ungefär samtidigt som han skrev Vit. Const. författade han också sin Contra Marcellum, som också behandlar kristologi. Även om han inte direkt beskriver konciliet i detta verk, bevarades flera utdrag ur kontroversen före konciliet (Dok. 5, 10, 21) i det, varav 5 och 21 endast har överlevt på detta sätt.

³³ Dok. 19 = Vit. Const. 2.64; Dok. 30 = Vit. Const. 3.17–18.

³⁴ Marcellus vägrade också att godta att Athanasius avsattes av kyrkomötet i Tyros 335.

³⁵ Contra Marcellum är vår källa till två eller tre av Dokumenten från tiden före konciliet. I de omfattande citaten från Marcellus finns flera citat inbäddade från ett brev av Paulinus (Dok. 5) och från ett brev av Narcissus till Chrestus m.fl. (Dok. 21), samt ett utdrag ur Eusebius eget brev till Eufration av Balanea (Dok. 10).

³⁶ Theodoret, Eccl. hist. 1.7.10; Sozomenos, Eccl. hist. 1.19.2; T. D. Barnes, Constantine: Dynasty, Religion and Power in the Later Roman Empire (Chichester: Wiley-Blackwell, 2011), 121. Även Averil Cameron och S. Hall tycks välja Eusebius av Nikomedia och uppger att detta stod i en kapitelrubrik (Eusebius: Life of Constantine [Oxford: Clarendon, 1999], 265), men utgåvorna har inga kapitelrubriker, och κεφάλαια-förteckningen har endast ”biskopen Eusebius” i F. Winkelmanns standardutgåva (Über das Leben des Kaisers Konstantin, 2:a uppl., GCS, Eusebius Werke 1.1 [Berlin: Akademie-Verlag, 1991], 8). Men även om Nikomedia var ett viktigt närbeläget biskopssäte, och platsen för ytterligare ett kejserligt palats där Konstantin tillbringade mycket tid medan Konstantinopel ännu höll på att byggas, skulle kejsarens förhållande till dess biskop (som hade stött Licinius; se ovan) inte göra honom till ett naturligt val för denna uppgift. Eusebius av Caesarea, som stod under misstanke sedan kyrkomötet i Antiokia tidigare samma år, tycks också ha varit en osannolik kandidat. Därför är Eustathius av Antiokia kanske den mest sannolika av de tre, eller så kan det ha förekommit två sådana tal.

³⁷ En analys av förteckningen över de 220 biskopar som deltog visar att omkring 90 procent kom från grekisktalande områden, 5 procent från latintalande områden och 5 procent från syrisktalande områden.

³⁸ Eusebius biografi gör klart att den rivaliserande kejsaren Licinius var den förste motståndare som Konstantin övervann, och att han också var en motståndare till kyrkan.

³⁹ Rufinus av Aquileia översatte Eusebius Eccl. hist. till latin och utökade den sedan med två extra böcker, där bland annat Nicaea omnämns. Han är den förste som bevarar kanonerna, även om han endast gav ett sammandrag av var och en. Den Anonyma kyrkohistorien, författad omkring 475, tycks vara den tidigaste bevarade källan till kanonernas fullständiga text.

⁴⁰ τοιαῦτα μὲν ἐν πρώτοις παρῄνει, τέλος δ’ ἐπετίθει τὰς ὑπὲρ αὐτοῦ πρὸς τὸν θεὸν ἱκετηρίας ἐσπουδασμένως ποιεῖσθαι (3.21).